Kommenterat.net

Snart är det dags för tentor igen, men de goda nyheterna är att jag nu kan räkna mina sista tentor på ena handens fingrar. Jag har precis börjat plugga till tentamen i Fasta Tillståndets Fysik, och igår insåg jag att min studiemetodik förändrats. Det verkar heller inte som om jag är ensam.

Saken är den att kurslitteratur kan vara såväl bra som dålig, ibland samtidigt. När då författaren inte förmår förklara, eller jag inte förmår förstå, vad gör jag då? Jo, man styr stegen till en dator och besöker Wikipedia. Det visar sig att Wikipediaartiklar oftast är rätt välskrivna, och deras riktighet kan sedan prövas mot läroboken när konceptet i fråga har förståtts.

Det häftiga är förstås, att vi här talar om läromedel inom Creative Common-domänen. Det finns en ny form av press på kurslitteraturförfattarna, de borde ju rimligtvis vara bättre än den information som fås gratis på nätet? Detta skulle exempelvis kunna utmana de amerikanska läroböckernas pay-per-page-sjuka, och det skulle förhoppningsvis kunna hindra vissa s.k. författare från att ta till pennan, eller få dem att åtminstone tänka till innan de gör det.

Det är imponerande vilka resultat som kan genereras av en tillräckligt stor samling tillräckligt intresserade individer.

Det var inte utan att tappa andan för en stund, som jag igår läste Wanja Lundby-Wedins (LO), Sture Nordhs (TCO),  Mona Sahlins (s) och  Sven-Erik Österbergs (s) debattartikel i DN igår. Artikeln inleds med följande stycke:

“Nyligen föll ett par uppmärksammade domar i EG-domstolen. Den gemensamma nämnaren för de båda fallen är frågan om den fria rörligheten inom EU ska kunna användas för att utländska företag ska kunna konkurrera med lägre löner. På sikt är detta inte bara ett problem för EU:s sociala utveckling, utan i allra högsta grad ett hinder även för unionens ekonomiska tillväxt. Domarna innebär dessutom ett allvarligt hot på sikt mot vår svenska arbetsmarknadsmodell.“

“Ett allvarligt hot mot vår svenska arbetsmarknadsmodell”. Man kan liksom se hur Mordor slår upp portarna och arbetsgivare och arbetare i form av orcher strömmar ut i glada, icke ont anande tomteland. Vad är det artikelförfattarna vill säga oss om utlänningar? De kommer och hotar oss. De kommer för att ta från oss. Alla vill hit, och ingen vill väl. Den citerade inledningen skulle lika gärna kunna komma från Sverigedemokraterna, och det är det som skrämmer mig.

F. A. Hayek gav sin bok Vägen Till Träldom undertiteln “till socialister i alla partier”, och  redan tidigt i boken skriver han:

“Kan man föreställa sig någon större tragedi än att vi oss själva ovetande skapar raka motsatsen till målet för våra bemödanden att medvetet forma vår framtid i enlighet med höga ideal?”

Och senare

“Vi har blivit missledda lika mycket därför att vi vägrat tro att fienden var uppriktig då han bekände sig till vissa trossatser som vi delade, som därför att vi trott på äktheten i andra uttalanden han gjort”

Om någon tvivlande så talar Hayek om nationalsocialismen och nazismens födelse när han nämner fienden. Hayek menade att socialismen ofrånkomligen måste leda till totalitära rörelser, och viktigast av allt är att han tror att vi kommer genomgå denna förvandling med goda intentioner, så som porträtterat i det första citatet.

Jag har tidigare skrivit om hur Sverige har tjänat på att släppa arbetskraftsinvandring, och många röster har höjts för att vi skulle tjäna på att öppna upp för utländska arbetsgivare likaså. Och märk väl, att de hinder som Sahlin och (s)ällskap vill få till stånd kommer slå mot mindre och medelstora företag, gissningsvis främst inom tjänstesektorn. Man skulle nästan kunna tro att (s)amlingen desperat och nostalgiskt klänger sig fast vid produktionssektorn som den enda, och är beredda att ge marknaden till de stora företagen allena. Besynnerligt, månne? Definitivt varken särskilt modernt eller konkurrenstillåtande.

Frågan torde vara, älskar vi den svenska modellen så mycket att vi är beredda att krama om den även om den med tiden blir en bromskloss och en försämrare? Och i sådana fall, varför?

Via Marginal Revolution hittade jag en kul artikel i Boston Globe, i vilken ekonomiprofessor Peter Leesons kommande bok The Invisible Hook: The Hidden Economics of Pirates (länk saknas) presenteras. Leesons funderingar gör sig högaktuella idag, inte minst som ett lite nydanande perspektiv i den svenska fildelningsdebatten.

Ordförande för lärarnas riksförbund, Metta fjelkner, drömmer i DN Debatt om en mer centraliserad grundskola. Fjelkner och lärarnas riksförbund har tagit fram nya så väl som granskat äldre rapporter och konstaterar att kommunaliseringen av skolan är ett misslyckande, främst eftersom en tydlig huvudman saknas:

“Våra farhågor för vad en kommunalisering skulle komma att innebära har tyvärr besannats. Jag kan konstatera att det i dag finns ett otydligt huvudmannaskap för den svenska skolan, exemplifierat av bland annat kommunala skolor, fristående skolor, entreprenad, avknoppningar och så kallade “kommunala friskolor”. Skolan är en offentligt finansierad verksamhet och jag ställer mig mycket frågande till om medborgarnas skattemedel verkligen används på ett ansvarsfullt sätt.“

Vad Fjelkner inte tycks överväga, är att det är just hybridläget som uppstått idag som orsakar den problematik hon beskriver. Vill man ha tydliga huvudmän så ska man inte distantiera ansvaret från verksamheten genom centralisering, utan snarare göra den väldigt intim och fullständigt bärande genom privatisring (huvudmannen har då fullständiga befogenheter och fullständigt ansvar så väl ekonomiskt som socialt och organisatoriskt). Om nu staten nödvändigtvis ska lägga sig i så låt gränsen gå vid lagstiftning, skolpeng och kvalitetskontroll. Staten skulle mycket väl kunna engagera sig i att kvalitetsbedöma fria skolor efter någon transparent mall, åtminstone tills dess att privata alternativ gör sig bärande även här.

På DN Debatt idag bröstar den socialdemokratiska oppositionen upp sig i form av Luciano Astudillo och Sven-Erik Österberg från Jobbrådslaget. Duon diskvalificerar Alliansens jobbpolitik:

“Två idéer står mot varandra: Idén om att trygga, modiga människor välkomnar ekonomisk utveckling står mot idén att större klyftor genererar ekonomisk utveckling. Det råder en knivskarp motsättning mellan alternativen i svensk jobbpolitik.”

Det vore kul att höra författarduon leverera en anledning till varför detta är en motsättning, men det visar sig efter vidare läsning vara för mycket begärt. Det knepiga är att sänkt inkomstskatt innebär mer pengar åt alla arbetare, och ma skulle ju kunna tänka sig att människor upplever mer trygghet om de känner sig ekonomiskt starkare. Kanske är socialismens påtvingande föräldraskap äntligen föråldrat, och det skrämmer nog fler än bara de två artikelförfattarna på oppositionssidan.

Artikeln handlar i vilket fall om en Sifoundersökning som Jobbrådslaget låtit gör, i vilken man frågat folk vilka politiska åtgärder de anser bör vara effektivast inom jobbpolitiken. Främst, rapporteras det, ställs yrkesutbildning för arbetslösa samt utbildning till bristyrken. Det finns läxor att lära här.

Den första läxan är att Alliansregeringen inte nått ut med något budskap om varför de bedriver den politik de bedriver. Den andra läxan är att femårsplaner och utbildningsinsatser till bristyrken sällan fungerar särskilt bra (arbetsinvandring som möjliggörs av öppnare gränser däremot…) eftersom vi inte vet vad vi behöver om x år och således inte kan utbilda för att möta behovet om x år. Den tredje läxan är att Alliansen bör påpeka fördelarna av att få ut mer av lönen (mindre inkomstskatt) eftersom alla då kan samla på sig en ekonomisk buffert, för att exempelvis omutbilda sig.  Den sista läxan är mer allmän, och understryker vikten av privata arbetsförmedlingsprocesser för arbetslösa (man kan exempelvis ordna utbildning på den nya arbetsplatsen eller kurser i samarbete mellan arbetsförmedlaren och arbetsgivaren).

Men det är klart, vi kan ju styra allt centralt och få centralanknutna fackorganisationer som ligger i konflikt med den centrala arbetsgivaren, centralstyrda löner som höjs och sänks genom konflikt istället för produktivitet, effektivisering och utveckling. Vi kan även ha ett tungt bidragssystem som ekonomiskt incitamentshandikappar folk som blivit av med sitt jobb, allra helst eftersom fackkonfliktslönerna absolut måste vara så höga att ingen vill anställa ny arbetskraft för att utbilda dem på plats (eftersom lönerna, tillsammans med LAS, implicit mer eller mindre kräver att man genom en hysteriskt hård anställningsprocess anställer en överutbildad akademiker för att göra jobbet). När ska den första socialdemokraten våga ställa frågan om det kan vara så att något av deras många tidigare ingrepp faktiskt varit orsaken till ännu ett problem?

Eller the Pink Machine, som centret egentligen heter. Det är en akademisk samling, knutna till institutionen för Industriell Ekonomi och Organisation vid KTH, som publicerat en rad mycket intressanta artiklar om entreprenörskap, innovation och samarbetsstrukturer. Speciellt intressanta finnder jag professor Claes Gustafssons Idiergi - eller funderingar kring livet på gränsen till kaos eller professor Alf Rehns Pessimistiskt Entreprenörskap och Entrepreneurship as Sampling, a Theoretical Note. Notera även Stefan Görlings Transmission eller Television.

Klart läsvärt!

Nu har jag, tillsammans med professor Leif Kari vid Kungliga Tekniska Högskolan, färdigställt en artikel med titeln “Creating Creativity: Faculty-engaged Porgram Development”, vilken vi ska presentera på den årliga CDIO-konferensen som i år hålls vid Hogeschool Gent i Belgien i juni.

Vi har skrivit om kreativitetsbegreppet, med utgångspunkt i David Bohms beskrivning av kreativitet, samt Steven Pinkers resonnemang om semantiska glapp i språket. Vi har i en serie djupintervjuer bland annat frågat föreläsare vid civilingenjörsprogrammet i Teknisk fysik vilka värdebegrepp de förknippar med programmet, samt vilken innebörd de ger dessa begrepp.

Vi tror att en viktig del av en kreativitetsfrämjande miljö är en tydlig samarbetsstruktur. Det framgår tydligt att en vital del av det samarbete som anses önskvärt mellan kurserna i en utbildning, kräver en gemensam konceptdomän i vilken de samarbetande parterna ger nyckelord samma innebörd. Bland annat framgick det i intervjuerna att termerna forskningsmetodik och ingenjörskunskap ges motsatta innebörder av individer från olika institutioner. Trots att båda parter i detta fal eftersträvade samma faktiska utfall av programförändringar, uppstår friktioner pga de olika tolkningarna av vanligen använda nyckelbegrepp.

Artikeln centraliseras kring frågan om hur man skapar ett kreativt klimat bland fackulteten vid ett utbildningsprogram, och vår slutsats grundar sig på bl.a. Li Bennich-Björkmans sammanställning av kreativitetsrelaterad forksning i boken Den Fria Akademin. Vår sammanställning stödjer tanken om att kreativitetsbegreppet är allvarligt missförstått, och att kreativitet aldrig kan vara en explicit styrmekanism eller styras explicit externt. Kreativitet kan närmast uppmuntras genom en klar och tydlig organisationsstruktur i vilken varje föreläsare får frihet att själv arbeta för att uppnå de kursmål som satts i samarbete med programledningen. Djupare, detaljstyrande åtgärder riskerar i vår mening att i bästa fall cementeras utan vidare utveckling, och i värsta fall degenerera över tid.

Vi har även använt oss av Roland E. Anderssons och Carl Rollenhagens Systemgruppsteori för att förelså en verktygslåda för kontinuerligt förbättringsarbete och kreativitetsfrämjande verksamhet.

I SvD skriver Per Gudmundson ett par tänkvärda rader om vårdstrejken. Det belyses sällan att detta är ett praktexempel på hur den svenska modellen sätter krokben för sig själv. Den arbetsgivare som man strejkar mot, som är oresonlig och inhuman, är ju faktiskt staten, och inte någon blodtörstig kapitalist. Det verkar som många av frontfigurerna i detta drama hyser en förkärlek för systemet som det ser ut, varför detta sällan belyses:

 ”Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund har dock valt bort den reella revolutionen för den retoriska. När hon talade inför vänsterpartiet på första maj visade hon att lojaliteten mot systemet gick före medlemmarnas intressen.”

Det finns ju all anledning att tro att 20mg konkurrens, dagligt intag av frihet och lite vila är precis vad som borde ordineras till hälsoplanekonomin.

Jag lyssnade igår på ett seminarium med Professor Nigel Ashford, från The Institute for Humane Studies i USA. Ashford centrerade diskussionen kring en jämförelse mellan 3 perspektiv på hur förändring kommer till stånd.

Först har vi det Hayekianska perspektivet, som menar att idéer, förmedlade av de intellektuella (som av Hayek benämndes med det småcharmiga namnet Second Hand Dealers of Ideas) till allmänheten som i sin tur påverkar makthavarna.

Som andra perpsektiv vägde vi in Public Choice, som snarare menar att makthavare påverkas av egna intressen, och agerar utifrån dessa.

Sist lyfte vi in det neokonservativa perspektivet, som menar att det är de intellektuellas intressen som styr makthavarna.

Dessa tre (här mycket förenklade) perspektiv står i min föreställningsvärld inte i direkt konflikt med varandra. Det som saknas för att sätta dem i förhållande till varandra är en tidsdimension. På kort sikt har både Public Choice och Neokonservativa som ställningstaganden viktiga poänger, och inte minst i Sverige kan man ana att särintressen och politikerintressen genom tiderna har haft ett rätt avsevärt inflytande på politiken (tänk Perssons tjänstetilldelningskarusell).  På längre sikt, däremot, har idéer större inflytande än intressen, eftersom intressen knyts till enskilda individer, och dör med dem, emedan idéer är gemensamma förankringar av abstrakta och konkreta begrepp mellan människor i allmänhet. I de fall då intressen övervinner idéer, ska man minnas att idéen på intet sätt försvunnit eller förstörts. Idéer är, i förhållande till förgängliga intressen, odödliga.

Den problematik som Public Choice och Neokonservativa målar upp, är i sig en indikator på och belägg för att strävan mot en libertariansk policystruktur, eftersom denna minimerar de tröskelvärden som idéer måste övervinna för att vinna allmän spridning. Ju större stat, och ju mer byråkrati, desto högre tröskelvärden får idéer för att övervinna enskilda intressen.

I gårdagens DN Debatt skriver Phillipe Legrain om hur fler invandrar kan hjälpa snarare än stjälpa Sverige. Legrain presenterar även Globaliseringrådets senaste rapport på samma ämne. Legrain uttrycker sig klart och tydligt:

“Invandrares potentiella möjlighet att bidra i samhället är enorm - trots det är den till sin natur omöjlig att förutspå. När Sergej Brin kom till USA som sexårig flykting från Sovjetunionen kunde ingen ha gissat att han senare skulle bli en av personerna bakom Google. Europeiska regeringar har utan tvekan nekat många potentiella Brins tillträde till sina länder och avskräckt and-ra ambitiösa personer från att ens försöka komma.”

Ett perpsektiv som allt för sällan diskuteras av vilken roll det svenska systemet spelar i hur invandrar situationen ser ut i Sverige idag. Det är helt enkelt för enkelt att påstå att alla invandrare bara vill leva på bidrag och sko sig på välfärdssamhället, och dessutom är det något så fruktansvärt fel:

“Framför allt missgynnas invandrare av arbetsmarknadsregleringar och andra regler som gynnar individer som redan är inne på arbetsmarknaden. Som Benny Carlson, Lunds universitet, har visat så lyckas somalier bland svenskamerikaner i Minnesota väldigt väl samtidigt som somalier i Sverige har en mycket låg sysselsättningsgrad. Med andra ord, det är snarare svenska regler och regleringar än somaliska kulturella särdrag som förklarar dessa skillnader. “

Benny Carlssons rapport (och länkar till massvis med kommentarer) finner man, efter lite scrollande, här.

Legrain noterar även effekterna av invandring ur ett globalt perspektiv:

“Invandring bryter loss människor från fattigdom. I slutet av 1800-talet valde en stor del av svenskarna att invandra till USA. Och pengarna som invandrare skickar hem - cirka 300 miljarder dollar per år officiellt, kanske lika mycket till inofficiellt - överskuggar de 100 miljarder dollar som västländernas regeringar ger i bistånd. Återvändande invandare tar också med sig kunskaper och nya idéer. Afrikas första internetkaféer startades till exempel av invandrare som återvänt från Europa.”

Men nationaldemokraten är ju naken! Ingen tycks vilja tala om det, och det är just det som är problemet: en diskussion utan motpart reduceras till enbart en ynka monolog. Men faktum kvarstår: Nationaldemokraten är naken. 

Den 26 april höll Sverigedemokraterna (sd) torgmöte (Sydsvenskan rapporterar) i den skånska orten Vellinge. Partiledaren Jimmie Åkesson och ordförande för partiets ungdomsförbund Erik Almqvist intog scenen för att tala till Vellingeborna, och för att debattera. Det var Grön ungdoms språkrör Maria Ferm (mp) som mötte Erik Almqvist i en paneldiskussion. Efteråt kommenterade bland andra Ung Vänsters ombudsman på plats, Cathrine Holt, det hela och beklagade sig över Maria Ferms agerande:

”Väldigt synd att Maria deltog i debatten. Följden blir att sd får mer stöd”

I en demokrati förbjuds inga åsikter, inte heller sådana som skulle kunna vara odemokratiska. Handlingar regleras, men inte åsikter. Åsikten är varje medborgares frihet. Ur denna frihet följer dock även att debatten måste vara varje medborgares ansvar. Alltsedan valresultaten offentliggjordes 2006, har ansenliga delar av den svenska partifloran helt försökt tiga ihjäl och blunda inför de nationalsocialistiska idéströmningar som numera finns representerade i det svenska politiska maskineriet. Men dessa å andra sidan, är allt annat än tystlåtna. 

I Sverige Radio P1:s lördagsintervju den 3 maj reflekterade Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson över just denna tystnad. Snarare än att krympa med tystnaden, växte Åkesson när han noterade att Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund ju faktiskt inte hade tagit ställning mot ett samarbete med Sverigedemokraterna efter valet 2010. Tystnad kan betyda många saker, men för att dess innebörd ska kunna säkerställas måste den brytas. Om resten av Sveriges politiska partier vägrar debattera med Sverigedemokraterna och deras gelikar, vad ger det då för intryck till gemene man? Egentligen säger det absolut ingenting, men det ger lätt intrycket av att den oemotsagda idén har ett sanningsvärde som den kanske inte alls gjort sig förtjänt av.

Den grekiske filosofen Sokrates menade att människor genom dialog kunde förlösa kunskap hos varandra, och på så vis lära sig nya saker. På samma vis är det genom debatt och diskussion, inte genom tystnad, som fakta kan förmedlas, verifieras och falsifieras. Det är exempelvis i talarstolen, eller genom pennan, som det kan göras gällande att Sverige faktiskt tjänade ekonomiskt på den rörlighet och arbetskraftsinvandring som uppstod när de baltiska länderna blev medlemmar i EU (SOU 2002:116). Det är genom den delade och ifrågasatta, snarare än den förtigna, tanken som det kan utredas vad Sverigedemokraterna egentligen menar med ”svensk”. 

Det farligaste en demokrati kan uppleva är en bristfälligt underbyggd eller helt felaktig idé, som får fäste helt och växer helt enkelt därför att ingen kan förmå sig till att påpeka dess intellektuella eller verklighetsrelaterade tillkortakommanden. Resultatet blir ingenting annat än ett hjärndött upprepande av pseudovetenskapliga eller, i värsta fall, helt grundlösa dogmer - en naken kejsare i talarstolen, med dåliga idéer i högsta hugg.

Det är genom transparens, och i verbal konfrontation, som idéer möts, prövas och utvecklas i ett fritt samhälle. Det är i tystnadens glömska, under ruttnande mörkläggningar och bakom rostiga förbud som konspirationsteorier frodas, och osunda, oemotsagda idéer växer sig starkare på frihetens bekostnad. Friheten förtjänar en debatt.

Efter en riktigt intressant resa till Litauen, och nu lite kul möten och en del skrivprojekt här i stan, tänker jag passa på att ta en kort semester och bege mig ut till Stockholms skärgård med en trave böcker och massvis med musik. Det innebär att det kommer vara tyst här på bloggen under resterande delen av denna vecka.

Under tiden kan jag rekommendera gruppen Implants senaste skiva, Audio Blender, på vilken det klassiska synthbandet Front242 har medvrkat. Man kan tydligt känna igen Jean-luc de Meyers röst, inte minst från hans tid med Cobalt 60. Och hur kan man låta bli att bli at tycka om låttitlar som Don’t Feed the Robots. Det är däremot en öppen fråga huruvida musikupplevelsen blir bättre eller inte med tillhörande musikvideo. På Youtube hittade jag låten Creature från den nya skivan, och jag står en smula mållös inför hur jag ska kommentera den. Jag ska fundera på det under semestern. Men musiken är bra. Man kan tänka sig att stackars Jean-luc haft en lite läskig blind-date eller så:

“She claimed to be aware of things nobody else could see. She claimed to hear voices inside her head. To know what life is for. Got to abandon, got to get over her. She said: All the things I do, I do them out of love .Yeah. Sure! She kept hitting my eardrums.

…

She said: I need to know where you are, with whom and what you do. She said: I need to feel alive in your eyes. She said she was divine. I never saw her shine. Oh, yes she said these things, and she said even more. And she kept hitting my eardrums

…

Well, you know, I am not a man of many words. She left me no choice but to walk away from this curse. And I have gentle thoughts for those who will fall in her claws after me. And she kept hitting my eardrums.

…

She claimed to be aware of things nobody else could see. She said so many things, my ears are still sore. Oh yes, she said these things, and she said even more. And she kept hitting me eardrums.

Got to abandon, got to get over her. Got to abandon, got to get over her. Got to abandon, got to get over her.”

Man kan även läsa en intervju med Implant här:

“ Would you like to add anything to our readers?

‘If you don’t like my peaches, don’t shake my three’ (part of the lyrics of : don’t feed the robots)“

Claes Arvidsson stiftar bekantskap med Stockholms nya finanskommunalråd, Sten Nordin, och låter sig imponeras en smula:

” CA: Men det sägs att du är väldigt borgerlig?

SN: Kanske har det med min klädstil att göra? Jag gillar lite färg på skjortor och slipsar.”

Reflektionen framkallar onekligen ett leende. Numera är det socialisterna som använder office-looken som en grådaskig uniform, emedan borgligheten allt oftare vågar uppvisa individualism i detaljerna.

Johan Norberg uppmärksammar porjektet Pig City. I all egentlig mening handlar det verkligen om en stad för grisar. Jag undrar just hur turismen skulle se ut?

I Sverige går i skrivande stund en reklamkampanj för en elektronisk bank på högvarv, under parollen “Vår bank behöver inga dyra juckapalmer”. Samtidigt har jag uppmärksammat nakkontoren i olika delar av Vilnius. Såväl i de nedgångna och, i ärlighetens namn rätt förfallna, kvarteren som i stadskärnan och businesskvarteren stoltserar bankkontoren med finare fasader, lyxig utsmyckning och bastanta arkitekturiella grepp. De har säkert juckapalmer också.

Spelteoretiskt kan man analysera bankkontorens förkärlek för inredning och utsmyckning som en singaleringsmekanism. Anledningen till att ett bankkontor förses med alla dessa ateraljer betyder implcit att banken ifråga är seriös och avser finnas kvar imorgon, i övermorgon och kanske tillochmed nästa vecka. Banken inbjuder alltså till upprepat spel.

Ett av de stora problemen med handel och kommunikation är annars hur en aktör kan försäkra sig om att spelet ifråga kommer upprepas. Upprepningen i sig innebär att ingen av aktörer tjänar på att lura eller bedra den andra, eller åtminstone att incitamenten för bedrägeri minskar avsevärt, eftersom rykten och anseende kommer skadas och dessutom kan den bedragne aktören söka rättvisa genom domstolsförfarande. Det är ironiskt att en elektronisk bank, utan såväl kontor som palmer, använder detta som punchline, eftersomd et troligtvis kan komma att bli ett av deras största marknadsföringsproblem.

I Vilnius verkar folk fortfarande föredra juckapalmer.

Jag sitter nu i Vilnius, Litauen, och lyssnar på en workshop med vitryska politiska ungdomsorganisationer. Temat för konferensen är politiska allianser, och hittills har vi varit väldigt teoretiska (min presentation behandlade spelteoretiska verktyg för samarbete och de semantiska aspekterna av allianser) men nu har vi övergått i workshop-läge. det är kul att se hur deltagarna använder såväl det som diskuterats här som en hel drös egna idéer för att diskutera hur man kan utveckla sin verksamhet genom allianser och samarbeten.

Speciellt roligt är det att digitala kanaler får ett förhållandevis stort utrymme i diskussionen. Bland annat har nåra deltagare diskuterat möjligheten att skapa bloggar, gruppbloggar, forum och Youtube-material för att synas mer utåt. Politikens elektroniska identitet har blivit både överskattad och underskattad de senate åren, men den växer sig hela tiden starkare och möjligtvis är det i ett mer ansträngt politiskt klimat, som det i Vitryssland, som den verkligen kan blomstra. Efter mitt besök i Arkhangelsk, Ryssland, var jag övertygad om att en rysk politisk bloggosfär kan vara inte bara ett positivt, utan näst intill nödvändigt inslag i den politiska kommunikationsfaunan för att engagera unga i politiken och skapa återväxt. Samma känsla drar återigen uppmärksamheten till sig.

Det har blivit lite tunnt med bloggandet i veckan, tunnare än vad jag skulle ha önskat. Anledningen till detta är dock desto mer positiv. Jag håller nu på att sammanställa ett paper som jag skriver tillsammans med en god vän och professor vid KTH angående förändringsorganisering och hur man främjar kreativitet bland fackulteten vid ett utbildningsprogram. Dessutom filar jag på ett seminarium med titeln “The Purpose of Alliances” som jag ska hålla i Litauen imorgon, där jag framför allt ska prata om vad allianser är och inte är ur ett allmänt spelteoretiskt perspektiv.

Jag har från en annan bekant blivit uppmärksammad på McKinseys nyligen levererade rapport om koldioxidutsläpp klimatpolitik, som beställdes av bland andra Svenskt Näringsliv (Figurerade i Dagens Industri och eventuellt också Veckans Affärer igår). Det kan nog bli intressant läsning föreställer jag mig.

Kolumnisten Hans Bergström skriver i dagens DN om läraryrkets natur och funktionalitet ur ett större perspektiv, baserat på en ny utredning från Högskoleverket. Bergström lyfter framförallt fram och ifrågasätter vad som faktiskt lärs ut på lärarutbildningen och detta innehålls vetenskapliga kvalitet. Liksom jag skrivit om här innan, understryker och Bergström behovet av att lyfta in modern neurologisk forskning i lärarutbildningen, men konstaterar matt att så inte görs:

“De[t] går igen i Skolverkets bedömningar, liksom i mediernas skildring av skolan. Om det finns många “obehöriga”, i meningen lärare som inte har passerat en svensk lärarhögskola, så antas en skola vara “sämre”.

Högskoleverkets senaste utvärdering av den svenska lärarutbildningen tar bort denna barnatro. Problemet är inte enbart att utbildningen i stor utsträckning saknar vetenskaplig bas. En stor del av den pedagogiska “forskning” som antas bilda basen är inte i sig särskilt vetenskaplig. Bland annat har den inte i tillräcklig grad tagit till sig modern hjärnforskning.”

Bergström förankarar sina iakttagelser i frågan om huruvida en certifierad lärare verkligen alltid är en kvalificerad lärare i Sverige idag. Med detta inte sagt att alla utbildade lärare är dåliga, utan snarare att lärarutbildningen inte garanterar en miniminivå som kan anses kvalificerad. Dessutom ifrågasätter Bergström, med rätta, varför lärarutbildningen ska vara den enda ingången till läraryrket.
Jag saknar för egen del tanken om att lärare även kan komma från övriga näringslivet i form av exempelvis civilingenjörer med såväl ämneskunskap som yrkeslivserfarenhet. Tanken på att bra lärare är en bräcklig vara som måste odlas i avskildhet i steril miljö är för mig både förvånande och en smula löjeväckande.

Idag besökte jag den första av, förhoppningsvis, många kommande seminarier som går under paraplynamnet Inspired by Talk (Ingen hemsida, men ack så väl en facebookgrupp). Det hela är ett projekt under Fysiksektionen vid KTH, och syftar till att skapa utrymme för relfektion och diskussion för studenter och intresserade i allmänhet.

Den förste talaren heter Erik Linnander, som är överläkare vid Kirurgkilniken vid Karolinska sjukhuset. Linnander pratar om sina minnen och erfarenheter från Läkare Utan Gränser.

Linnander visar en rad bilder från två av de utlandsmissioner han gjort, och talar om epidemier såväl som massakrer på ett väldigt personligt och närgånget vis. Det för de situationer som krig medför närmare verkligheten att höra personliga berättelser på det här viset, men månne skulle intrycket bli ännu starkare om man hade öppnat upp för ett mer interaktivt reflekterande och lite mindre åt bilder på skottskador.

På det hela taget var det nog lite för mycket fokus på bilder av adhoc-amputerade lemmar och svåra skottskador. Det blev en aning mer blod och bensplitter än vad jag förväntat mig. Mer intressant hade det nog faktiskt varit att höra om Linnanders tankar kring hur synen på människa och samhälle förändras av sådana här upplevelser? Förändras vi till och med biologiskt/neurologiskt av av de intryck krigssituationer innebär?

Något Linnander ändå nämner som hastigast är de långsiktiga effekterna av det arbete Läkare Utan Gränser bedriver. Närmare bestämt noterar Linnander vikten av att den lokala medicinska personalen måste ges utrymme för utbildning och vidareutbildning, eftersom det förankrar och stabiliserar en högre lägsta nivå på den medicinska servicen. Liksom biståndsarbete i allmänhet måste syftet vara att förankra förändring och förbättring inom det utsatta samhället snarare än att styra en artificiell utveckling utifrån.

På SvD Brännpunkt idag skriver Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, om den högre utbildningen, bolognaprocessen och det något luddiga begreppet anställningsbarhet. Nordin noterar att bakom Bolognaprocessens lovordade mål med fri rörlighet för studenter och idéer står en metodik som med bland annat diffusa begrepp som just anställningsbarhet gör mer ont än gott:

“Ska universiteten göra sig nyttiga genom att peka ut exakt vilka yrken studenterna ska ägna sig åt – och tillgodose arbetsgivarnas tänkta framtida önskemål?

Den sortens utveckling förenar det sämsta från vänster med det sämsta från höger: en antikverad statlig planeringsiver parad med underdånighet inför en fantombild av vad arbetsmarknaden kan tänkas vilja ha i framtiden.”

Det gäller att se situationen i rätt perspektiv. Till att börja med bör termen anställningsbarhet närmast vara ett mått på hur många som efter avslutad utbildning finner sysselsättning (och i mån av möjlighet hur många av dessa som sysselsätter sig inom ämnesrelevanta områden). Detta mått skulle vara ett positivt verktyg för ett fritt universitet, som i egenskap av aktör på en marknad skulle kunna marknadsföra sig mot presumptiva studenter genom att visa upp god kunskap om och goda resultat av tidigare studenters utbildningsinsatser. I händerna på statliga institutioner blir dock anställningsbarhet lätt ett planeringsverktyg som snarare begränsar än kvalificerar utbildningsfloran.

Vad avnämare till utbildningen efterfrågar kan påverka, men bör inte alltid över allt annat styra, utbildningens utformning, eftersom detta lämnar utbildaren i en strikt beställarrelation till en begränsad mängd avnämare. Signalerna från avnämare kan exempelvis indikera behovet av att se över vilket typ av kunskap som prioriteras i takt med att informationssamhället alltmer minskar behovet av rigoröst utantillkunnande av rena faktauppgifter. Det är dock inte samma sak som att säga att avnämarsignalerna helt skall styra målutbildningens faktiska ämnesinnehåll. Även detta kan säkerligen fungera förutsatt att utbildningens avses inrikta sig mot samma mål som avnämaren (det gör sig mer förståeligt på en ingenjörsutbildning än på en utbildning i idéhistoria). Detta skapar alltså en utbildning vars tänkta avnämare är avgränsade, vilket i sig inte behöver vara av ondo. Vad som är riktigt underligt är när någon sorts fantomavnämarprofil får styra över alla utbildningar, samt vilka nya utbildningar som inrättas. För varje utbildning bör student- och avnämarperspektiv vara avgörande för dess värde på en utbildningsmarknad. Det är också viktigt att komma ihåg att studenten väljer inte bara utbildning utan även arbete, och alla tankar om att försöka styra detta yrkesväl måste ses som rätt befängda.

Utbildningsutbudet på en friare marknad skulle styras av två instanser: utbud i form av utbildare och universitet (plural utan central från-ovan-styrning) samt efterfrågan i form av presumtiva studenter och studenter. Under dessa förhållanden skulle Bolognaprocessen i många sammanhang frstås annorlunda, och inte, som många gånger är fallet idag, ses som en konformitetsprocess i vilken alla universitet och högskolor ska se likadana ut (eftersom detta ter sig en smula underligt i en konkurrenssituation)